Älskade Monica och Rebecca,
Det här blir mitt sista brev.
När ni läser detta har beslutet redan verkställts.
Det jag önskar mest av allt just nu är att ni minns mig så som ni själva minns mig. Därför skriver jag till er nu, medan jag har en sista chans att formulera mig själv.
Ni ska veta att det är er jag har älskat mest. Er, och vårt land.
Monica, jag tänker ofta på den där februarikvällen när vi sågs första gången. Regnet hängde som en sned, tung gardin över gatan och jag minns att du skrattade åt något nonsens redan innan vi kommit fram till bion. Jag minns fortfarande inte vilken film vi såg, trots att vi försökt minnas titeln så många gånger. Men jag har aldrig glömt hur lätt allting kändes i din närhet. Att hitta någon där ingenting behövde ansträngas fram, där tystnaden inte blev tom utan trygg. Det är mycket sällsyntare än människor vill erkänna.
Det hem vi byggde blev aldrig stort eller märkvärdigt, men det var vårt. Det var fritt från det där småaktiga som så många andra verkar dra olycka över sig med: gräl som går i arv, missunnsamhet mellan syskon, gamla oförrätter som vårdas som dyrgripar. Du hade något sunt i dig, Monica. Något rent. Jag hoppas att jag ibland lyckades vara värdig det.
Rebecca, du är mitt livs stolthet. Det har du alltid varit, även de gånger jag inte sade det tillräckligt ofta. Särskilt då.
Det finns mycket jag ångrar när det gäller dig. Inte i det stora utan i det lilla. Där livet egentligen pågår. Jag var inte där nog när du var barn och såg inte allt jag borde ha sett.
Alla fäder säger det, och jag hatar det, för det tar inte bort känslan i brösten när jag likväl vet att jag försummade de där ögonblicken. Jag missade sådant som bara händer en gång och sedan aldrig återkommer, hur obetydliga dessa än ser ut utifrån. Första gången du cyklade. Första gången du bredde en smörgås själv utan att mosa brödet. Läxorna jag lät andra hjälpa dig med för att det alltid fanns ett möte till, eller ett samtal till, ännu en sak som inte kunde vänta.
Kanske minns du inget av allt detta på sättet som jag beskriver. Det sitter nog i en fars natur att alltid minnas sina misslyckanden bättre än det han faktiskt gjorde rätt.
Ändå har jag haft glädjen att se dig växa upp till någon långt större än jag vågade hoppas på. Klok, skarp, stolt. Du är vad vårt land är gjort av.
Mitt arbete har tagit mycket från oss. Som med mycket annat, så händer det bit för bit, osynligt bara för att man inte har tidsperspektivet inställt ordentligt. Till sist står man där och upptäcker att ens plikt och ens person blivit svåra att skilja åt.
Jag ville bara tjäna, men jag insåg också, sent, att det är svårt att tjäna två mästare samtidigt.
Monica: trettiotvå år och åtta månader med dig. Gifta i tjugosju år.
Tjugoåtta år i partiet. Det är längre än vårt äktenskap, till och med längre än mångas liv. Från medlem till funktionär, och från funktionär till ansvar. Jag gav partiet min tid, min kraft, och min lojalitet. Det jag fick tillbaka var en tro på att vi har en påverkan i världen: hur den ser, hur den fungerar, hur våra barn kan växa upp och tro på en framtid.
Eftervärlden kan döma så mycket den vill. Ja, jag deltog i återupprättandet av landet. Jag såg själv vad sönderfallet kostade medan så många andra nöjde sig med att beskriva det, utreda det, relativisera det eller fly från det. Någon måste till sist vilja styra mot en bättre utgång, inte bara beklaga sig över läget.
Jag är stolt över att vi lyckades bryta arbetslösheten och få den under 17% för första gången på över ett årtionde. Vi fick folk att återigen förstå plikt och delaktighet. Det finns inte plats på läktaren när man säger "nu kavlar vi upp ärmarna".
Jag är stolt över att vi återgav straffet dess innebörd. Under lång tid ansågs straffet värre än brottet, en märklig attityd som var vanlig en gång i tiden. Lösningen var att avveckla Kriminalvården och ersätta med livstjänst. Den som orsakar en skuld till samhället ska också bära den, i arbete, i tid, i kropp, tills skulden är betald.
Vi vågade prata klarspråk, så som med Självavvecklingsreformen. Den gjordes kostnadsfri, med tillhörande rådgivning. För samhället har detta inneburit en märkbar minskning av sjukvårdskostnader över nästan alla åldrar. För den enskilda människan har detta betytt att det finns en värdig och ordnad utgång, oavsett om man är den med hjälpbehovet eller anhörig.
Migrationsfrågan har alltid varit missförstådd för de utanför partiet. "Vandelslägren", som de kom att kallas av pressen långt innan de ens tagits i bruk, är menade att skapa en stabil kulturell ram för de delar av samhället där sammanhanget rämnat. Att sättet vi införde omstöpningen var oortodox betyder ingenting - vi fick mängder av besökare från andra länder för att studera våra metoder.
Vi fick Sverige att växa även norr om Uppsala, genom återindustrialisering, en ny Norrlandspolitik, gruvöppningar, en fungerande järnväg. Vi planerade för generationer framåt igen och inte bara till nästa val. Vi byggde ett land där alla ingår och bidrar.
Jag kommer själv inte få uppleva mycket av dessa vinster. Men jag vet att ni kommer det, och jag hoppas ni ser mig, åtminstone en liten smula, när ni vet att elen fungerar oavsett vad som händer på kontinenten. Att kunna ta en promenad i stan, sent på kvällen, utan att vara rädd. Eller att tåget du sitter på kommer i tid.
I en annan värld så hade mina ord under stämman tolkats annorlunda och inte lett till min nuvarande situation. Men nu hände det sig så och det får väl finnas en sorts rättvisa i det hela. Vi har kommit långt sedan vi var ett okänt enfrågeparti. Vi växer och den nya generationen har inte samma automatiska förtroende som de jag jobbade med årtionden sedan. Min trohet är fortfarande total. Jag har inte gjort något fel annat än slarv, i min mening. Men om principen skall gälla, enkelt och korrekt, så får jag stå mitt kast.
Imorgon förflyttas jag till gruvan.
I en framtid som vår finns det alltid mer arbete att göra. Men glöm inte varandra, så som jag gjorde för ofta - det är min verkliga synd. Den som jag kommer intala mig att jag sonar för.
Jag älskar er.
Tack för allt ni gav mig.